Introduktion
Effektiv utredning av tonsillerna är avgörande för att diagnostisera infektioner, inflammationer eller tumörer. Tonsillerna, som sitter i halsen, är en viktig del av kroppens immunförsvar. Genom noggrann undersökning av tonsillerna kan läkare upptäcka förändringar i storlek, form eller färg och rekommendera rätt behandling. Ofta används även tester som bakterieodlingar, snabbtest för gas (grupp A streptokocker, GAS) eller biopsier för att säkerställa diagnosen. Ett gott samarbete mellan patient och vårdpersonal är viktigt för en korrekt bedömning och tidig upptäckt av hälsoproblem.
Anatomi och funktion
Tonsillerna, eller halsmandlarna, är lymfatisk vävnad som fungerar som kroppens första försvar mot infektioner via mun och näsa. De är placerade på båda sidor om halsen, synliga vid öppen mun. Läkaren använder en lampa och en tungspatel för undersökning av tonsillerna, där rodnad, svullnad, vita beläggningar eller stenar kan observeras. Tonsillerna innehåller lymfocyter och makrofager som fångar upp och bekämpar bakterier och virus. Genom sin oregelbundna yta med veck och kryptor ökar de sin förmåga att fånga patogener och förhindra spridning av infektioner.
Vanliga problem och symtom
Tonsillit
Tonsillit är en inflammation i halsmandlarna som kan vara akut eller återkommande och orsakas av både virus och bakterier. Den vanligaste orsaken till bakteriell tonsillit är Streptococcus grupp A. Symtom som hög feber, ömmande lymfkörtlar och beläggningar på tonsillerna tyder på streptokocktonsillit. Vanliga symtom är svårigheter att svälja, ont i halsen, feber 38,5, svullna tonsiller, vita beläggningar på tonsillerna, ömmande lymfkörtlar i käkvinklarna och frånvaro av hosta. Streptococcus grupp A är den viktigaste bakteriella orsaken till tonsillit. Hos barn 3–6 år kan symtomen vara något annorlunda, men liknande undersökning och bedömning görs. Vid 3-4 uppfyllda centorkriterier rekommenderas snabbtest för gas för att bekräfta diagnosen. Vid positivt snabbtest för gas och symtom rekommenderas antibiotikabehandling. Vid 0-2 centorkriterier bör snabbtest för GAS undvikas för att minska onödig antibiotikaanvändning. Virusinfektioner läker oftast av sig själva medan bakteriella infektioner kan kräva antibiotikabehandling. Symtom som diarré och kräkningar kan ibland förekomma och bör noteras vid anamnesen. Behandlingsriktlinjer gäller för både vuxna och barn över en viss ålder.
Riskfaktorer
Rökning, luftföroreningar, nära kontakt med sjuka personer och allvarlig underliggande sjukdom ökar risken för tonsillit och komplikationer. Att vara medveten om dessa faktorer kan hjälpa till att förebygga infektioner.
Tonsillproblem hos barn
Tonsillproblem hos barn är mycket vanliga och kan bero på både virus och bakterier. Hos barn under 3 år är faryngotonsillit nästan alltid orsakad av virus, vilket innebär att antibiotikabehandling sällan är nödvändig i dessa fall. För barn över 3 år, särskilt i åldern 3–6 år, ökar förekomsten av bakteriell tonsillit, där grupp A streptokocker (GAS) är en av de vanligaste orsakerna. Snabbtest för gas används ofta för att snabbt avgöra om infektionen orsakas av grupp A streptokocker, vilket är avgörande för att kunna sätta in rätt behandling.
Symtom på tonsillit hos barn inkluderar halsont, feber, svullna tonsiller och ibland svårigheter att svälja. Hos barn 3–6 år kan även tonsillhypertrofi förekomma, vilket innebär förstorade tonsiller utan infektion. Det är viktigt att skilja på detta och en aktiv tonsillit, eftersom behandlingen skiljer sig åt. Vid bekräftad GAS-infektion rekommenderas behandling med penicillin V, där doseringen för barn över 6 år vanligtvis är 12,5 mg/kg x 4 per dag i 5 dagar. Hos yngre barn anpassas doseringen efter vikt och ålder. Vid utebliven förbättring eller återkommande infektioner bör vidare utredning göras. Att snabbt identifiera och behandla tonsillit hos barn minskar risken för komplikationer och återfall.
Diagnostiska metoder
Kom ihåg att alltid kolla med läkare för korrekt diagnos. Kolla även med 1177 för mer information.
Fysisk undersökning
Undersökning av tonsillerna innebär oftast en snabb och smärtfri inspektion av svalget för att kontrollera storlek, rodnad och beläggningar. Läkaren letar efter tecken som svullna tonsiller, rodnad, vita beläggningar och svullna lymfkörtlar i käkvinklarna. Vid misstanke om allvarligare infektioner eller komplikationer, som retro parafaryngeal abscess eller peritonsillit, kan ytterligare undersökningar krävas. Det är viktigt att göra en klinisk bedömning av anamnes och status för att identifiera allvarliga tillstånd. Symtom som svår halssmärta, ensidig tonsillit, svårigheter att svälja saliv och uttalad allmänpåverkan kräver särskild uppmärksamhet. Ensidig halssmärta kan tyda på peritonsillit (halsböld) och behöver snar undersökning. Peritonsillit är en vanlig komplikation där infektionen sprider sig till vävnaden runt tonsillen. Vid undersökning kan även normalt halsstatus förekomma trots svåra symtom, vilket gör bedömningen mer komplex.
Tester
-
Snabbtest för gas (grupp A streptokocker) tas vid misstanke om bakteriell infektion, särskilt vid 3-4 centorkriterier och frånvaro av snuva och hosta. Testet ger svar inom några minuter och används för att avgöra om antibiotikabehandling behövs.
-
Halsodlingar kan göras vid terapisvikt, recidiv eller negativt snabbtest med kvarstående symtom för att identifiera bakterier eller andra agens.
-
Blodprov, inklusive CRP och monospottest, kan användas för att utreda immunförsvarets respons och utesluta andra infektioner som Epstein-Barr-virus (körtelfeber).
-
Biopsier kan tas vid misstanke om tumörer eller ovanliga förändringar i tonsillerna, såsom tonsillcancer.
Status och differentialdiagnoser
Vid utredning av tonsillit är det avgörande att göra en noggrann klinisk bedömning och utesluta andra möjliga orsaker till symtomen. Centorkriterier används för att bedöma sannolikheten för en GAS-infektion och därmed behovet av snabbtest för gas. Det är viktigt att vara uppmärksam på tecken som svårigheter att svälja, uttalad allmänpåverkan och ensidig tonsillsvullnad, eftersom dessa kan tyda på allvarligare tillstånd.
Differentialdiagnoser till tonsillit inkluderar bland annat mononukleos (orsakad av Epstein-Barr-virus), peritonsillit (halsböld) och tonsillcancer. Mononukleos kännetecknas ofta av långvarig feber, svullna lymfkörtlar och ibland lever- eller mjältförstoring. Peritonsillit ger ofta ensidig svår halssmärta och svårigheter att svälja, medan tonsillcancer är ovanligt men bör misstänkas vid långvariga, ensidiga symtom hos vuxna. Hos patienter med tecken på sepsis, såsom hög feber, snabb försämring eller uttalad allmänpåverkan, ska akutremiss till sjukhus övervägas för vidare utredning och behandling.
Viral vs Bakteriell tonsillit (grupp a streptokocker)
Virus är den vanligaste orsaken till faryngotonsillit och läker oftast av sig själva utan antibiotikabehandling. Symtom som snuva och hosta tyder på virusinfektion. Det är svårt att med enbart ögonbedömning skilja på virus- och bakteriebetingad tonsillit. Vid streptokocktonsillit är symtomen ofta hög feber, svårigheter att svälja och frånvaro av hosta. Flertalet patienter med virustonsillit blir symtomfria inom en vecka, medan antibiotika vid streptokocktonsillit kan förkorta sjukdomsdurationen och minska smittspridningen. Streptococcus grupp A är den viktigaste bakteriella orsaken till tonsillit.
Behandling
Konservativ behandling
Behandlingsrekommendationerna nedan gäller för både vuxna och barn över 6 års ålder.
Vid bakteriell tonsillit, särskilt orsakad av grupp A streptokocker, är penicillin V förstahandsval och ges oftast i doseringen 1 g x 3 i 10 dygn hos vuxna och 12,5 mg/kg kroppsvikt x 3 i 10 dygn hos barn 6 år och äldre. Alternativt kan en kortare kur med 800 mg x 4 i 5 dygn ges till vuxna utan allvarlig underliggande sjukdom. Vid penicillinallergi typ 1 rekommenderas klindamycin i dosen 300 mg x 3 i 10 dygn för vuxna och 5 mg/kg x 3 i 10 dygn för barn. Antibiotikabehandling förkortar sjukdomsperioden och minskar smittspridningen. Faktorer som symtom i avtagande fas kan indikera minskad nytta av antibiotika.
Kirurgiska ingrepp
Tonsillektomi kan övervägas vid täta recidiv av tonsillit, till exempel tre till fyra tonsilliter per år, eller vid komplikationer som halsböld (peritonsillit). Symtomen ska vara så besvärande att infektionen påverkar patientens förmåga till dagliga aktiviteter för att operation ska övervägas. Operation rekommenderas också ibland vid samsjuklighet eller om besvären påverkar dagliga aktiviteter kraftigt. Vuxna som haft mer än två peritonsilliter bör övervägas för operation.
Alternativa metoder
Örtmedicin, homeopati och akupunktur kan provas, men deras effektivitet är inte vetenskapligt bevisad. Rådgör alltid med läkare innan behandling.
Förebyggande åtgärder
För att minska risken för tonsillit är det viktigt att vidta förebyggande åtgärder, särskilt hos patienter med återkommande infektioner. God handhygien, undvikande av nära kontakt med personer som har en pågående infektion och regelbunden rengöring av ytor och föremål är enkla men effektiva sätt att minska smittspridning. Hos patienter med frekventa recidiv av tonsillit kan tonsillektomi vara ett alternativ för att förebygga framtida infektioner och förbättra livskvaliteten.
Det är också viktigt att följa rekommendationer för antibiotikabehandling och undvika överanvändning av antibiotika, eftersom detta kan leda till resistensutveckling och andra komplikationer. Rätt användning av antibiotika vid bekräftad GAS-infektion minskar risken för komplikationer och återfall. Patienter bör alltid fullfölja ordinerad antibiotikakur och kontakta vården vid utebliven förbättring eller återkommande symtom.
Komplikationer
Komplikationer som peritonsillit (halsböld), retro parafaryngeal abscess, sepsis och Lemierres syndrom (orsakat av Fusobacterium necrophorum) kan uppstå vid obehandlad eller svår tonsillit. Lemierres syndrom är en sällsynt men allvarlig komplikation av tonsillit, ofta orsakad av Fusobacterium necrophorum. Ensidig tonsillit, svår halssmärta, svårigheter att svälja saliv och uttalad allmänpåverkan är tecken på allvarlig sjukdom som kräver akut bedömning. Peritonsillit är en vanlig komplikation där infektionen sprider sig till vävnaden runt tonsillen. Reumatisk feber är en sällsynt men allvarlig komplikation till streptokockinfektion. Sepsis kan också uppstå, särskilt vid grupp A streptokocker-infektion. Tecken på allvarlig sjukdom inkluderar svår halssmärta, ensidig tonsillit och svårigheter att svälja. Kraftig snarkning eller andningsuppehåll under sömnen kan uppstå vid förstorade tonsiller, särskilt hos barn. Om tonsillerna är för stora kan de orsaka mekaniska hinder, särskilt hos barn.
Recidiv av streptokocktonsillit definieras som en ny infektion inom 30 dagar efter avslutad behandling och kan kräva ny antibiotikakur, ofta med klindamycin eller cefadroxil 500 mg x 2 i 10 dagar.
Sammanfattning
En noggrann undersökning av tonsillerna, inklusive snabbtest för gas och bedömning utifrån centorkriterier, är viktig för att diagnostisera och behandla tonsillit korrekt. Rätt behandling minskar risken för komplikationer och spridning av infektion. Regelbundna kontroller och samarbete mellan patient och vårdpersonal säkerställer bästa möjliga hälsa för tonsillerna. Vid utebliven förbättring bör patienten åter söka vård för vidare utredning.
Om du gillade denna artikel, kolla gärna våra andra artiklar:
Vanliga frågor (FAQ) om undersökning av tonsillerna
Vad innebär en undersökning av tonsillerna?
En undersökning av tonsillerna är oftast en snabb och smärtfri inspektion av svalget där läkaren kontrollerar storlek, rodnad, vita beläggningar och svullnad för att upptäcka infektioner eller andra problem.
När tas snabbtest för grupp A streptokocker (GAS)?
Snabbtest för GAS tas vid misstanke om bakteriell tonsillit, särskilt när 3-4 Centorkriterier är uppfyllda och det inte finns symtom som snuva och hosta.
Vilka är de vanligaste symtomen på streptokocktonsillit?
Vanliga symtom inkluderar hög feber, svullna tonsiller med vita beläggningar, ömmande lymfkörtlar i käkvinklarna, svårigheter att svälja och frånvaro av hosta.
Hur skiljer man på virus- och bakterieorsakad tonsillit?
Det är svårt att med enbart ögonbedömning skilja på virus- och bakterieorsakad tonsillit, men symtom som snuva och hosta tyder oftast på virusinfektion, medan hög feber och frånvaro av hosta kan tyda på bakteriell infektion.
När behövs antibiotikabehandling vid tonsillit?
Antibiotika rekommenderas vid positivt snabbtest för GAS och minst 3 uppfyllda Centorkriterier för att förkorta sjukdomsperioden och minska smittspridning.
Vad är behandlingen vid penicillinallergi?
Vid typ 1-penicillinallergi används klindamycin som första hand alternativ i dosen 300 mg x 3 i 10 dagar för vuxna och 5 mg/kg x 3 i 10 dagar för barn.
När kan tonsillektomi bli aktuellt?
Operation kan övervägas vid täta recidiv, ofta tre till fyra tonsilliter per år, eller vid komplikationer som halsböld, särskilt om symtomen påverkar dagliga aktiviteter.
Vilka komplikationer kan uppstå vid tonsillit?
Vanliga komplikationer är peritonsillit (halsböld), retro parafaryngeal abscess och i sällsynta fall Lemierres syndrom. Allvarliga symtom som ensidig halssmärta och svårigheter att svälja kräver akut bedömning.
