Parkinsons sjukdom
Parkinsons sjukdom är en neurologisk sjukdom som ofta leder till demens. De vanligaste symtomen inkluderar skakningar, stelhet, långsamma rörelser och balansproblem. Diagnosen ställs vanligtvis genom klinisk bedömning och genom att utesluta andra möjliga orsaker till symtomen. När sjukdomen fortskrider kan personer med Parkinsons sjukdom utveckla demens, vilket kan påverka minnet, tankeprocesser och beteende. Hanteringen av Parkinson demens innefattar en kombination av läkemedel, fysisk träning, talterapi och stöd från närstående. Det är viktigt att skapa en individanpassad vårdplan för att hantera både motoriska och kognitiva symtom. Genom att öka medvetenheten om sjukdomen och tillhandahålla lämplig vård och stöd kan livskvaliteten för personer med Parkinson demens förbättras.
Orsaker till Parkinson demens
Parkinsons sjukdom och Alzheimers sjukdom är kroniska, progredierande, neurodegenerativa cerebropatier. Sen/svår parkinson samt depression ökar risken för demens. Behandling med levodopa ökar inte demensrisken. Risken för demens är kraftigt ökad hos parkinsonpatienter jämfört med hos normalbefolkningen. Parkinsonpatienter med demens har fördubblad mortalitetsrisk jämfört med icke-dementa parkinsonpatienter. De har också har mer dysexekutiva problem samt mindre apraxi, afasi och agnosi än alzheimerpatienter. Om demens debuterar inom ett år efter parkinsondebut bör Lewykroppsdemens övervägas. Lewykroppsdemens är förknippad med parkinsonism, kognitiv svikt, sämre svar vid levodopabehandling, fluktuationer, falltendens och hallucinationer. Nuvarande farmakologisk behandling av såväl parkinson och alzheimer som Lewykroppsdemens är symtomatisk. Kolinesterashämmare tycks ha samma effekt vid parkinsondemens som vid alzheimerdemens, oftast utan generell försämring av motorik.
Parkinsonism förekommer också vid flera andra, mer sällsynta basalgangliesjukdomar. Dessa har snabbare förlopp och känns igen dels på att dopaminerg behandling på sin höjd har effekt i början av sjukdomen, dels på att patienterna utvecklar särskiljande symtom eller statusfynd inom några år av sjukdom. Atypisk parkinsonism kallades tidigare ”Parkinson plus” och är ett samlingsbegrepp för mer snabbt förloppande neurodegenerativa sjukdomar med basalganglieengagemang. Upp till 15 % av de som initialt bedöms avseende parkinsonism visar sig ha en av dessa sjukdomar istället. Tecken på ”atypisk parkisonism” kan vara cerebellära bortfallssymtom och pyramidbanepåverkan, men också tidig störd volontär ögonmotorik, tidig svår dysautonomi, tidig uttalad balansnedsättning (med tidig menas här inom de första 5 åren av sjukdom, men om samma symtom uppträder senare kan det vara förenligt med PS.
Parkinsons sjukdom orsakar ett brett spektrum av förändringar i hjärnan, och symtomen på sjukdomen är mångsidiga. De tydligaste symtomen är motoriska (vilodarrning, långsamma och stela rörelser och balansproblem), men de åtföljs också av kognitiva symtom, dvs. Symtom som har att göra med hjärnans förmåga att bearbeta information.
Risken att drabbas av demens är förhöjd vid Parkinsons sjukdom, men det finns stora skillnader mellan olika personer i hur lång tid det tar innan symtomen utvecklas.
Symtom på Parkinson demens
Parkinsons sjukdom är förknippad med både motoriska och icke-motoriska symtom. De motoriska symtomen uppstår huvudsakligen till följd av en gradvis förlust av dopaminproducerande nervceller i hjärnan. De komplexa symtomen vid Parkinsons sjukdom inkluderar även kognitiva symtom. När dessa symtom utvecklas till att störa vardagen talar man om demens vid Parkinsons sjukdom. Kognitiva symtom varierar i individuell utveckling. Lättare symtom är vanliga och sjukdomen fortskrider vanligtvis långsamt. Besvärande symtom är vanligare i äldre ålder och i de senare stadierna av sjukdomen. När de kognitiva symtomen påverkar vardagen och funktionsförmågan talar man om demens vid Parkinsons sjukdom.
Bland övriga icke-motoriska symtom märks särskilt psykiatriska symtom som oro/ångest, nedstämdhet, hjärntrötthet (fatigue), sömnstörning, urinträngningar samt gastrointestinal och kardiovaskulär dysautonomi. Vissa av dessa symtom förbättras av dopaminstimulering, medan andra kräver annan specifik behandling. Parkinsonism förekommer även vid flera andra, mer sällsynta basalgangliesjukdomar. Dessa kännetecknas av snabbare förlopp och känns igen dels genom att dopaminerg behandling endast har effekt i början av sjukdomen, dels genom att patienterna utvecklar särskiljande symtom eller statusfynd inom några år av sjukdomen.
Motoriska symtom börjar oftast i ena kroppshalvan för att sedan inom ett par år uppträda även på andra sidan. De motoriska symtomen utgörs av förlångsammade rörelser som typiskt minskar vid upprepade rörelser (bradykinesi). Detta gäller särskilt automatiska repetitiva rörelser och yttrar sig som svårigheter att skriva, borsta tänder, skära upp mat, promenera med mera. Svårigheter att initiera rörelse är inte ett tidigt symtom, men kan förekomma efter långvarig sjukdom.
Icke-motoriska symtom föregår ofta de motoriska symtomen, men är inte så specifika att de ensamt kan utgöra underlag till diagnos. Vanliga tidiga icke-motoriska symtom är nedsatt luktsinne, förstoppning och störning av REM-sömn (patienten rör sig under REM-sömn, lever ut sina drömmar). Parkinsons sjukdom (PS) är en långsamt förlöpande neurodegenerativ sjukdom som medför tilltagande påverkan på rörelseförmågan. Rörelsesymtom krävs för diagnos, men andra icke-motoriska symtom finns ofta tidigt och på sikt har symtom som dysautonomi, nedsatt balans och kognitiv påverkan ofta den mest negativa effekten på livskvalitet.
Parkinsons sjukdom och Alzheimers sjukdom är kroniska, progredierande, neurodegenerativa cerebropatier. Sen/svår parkinson samt depression ökar risken för demens. Behandling med levodopa ökar inte demensrisken. Risken för demens är kraftigt ökad hos parkinsonpatienter jämfört med hos normalbefolkningen. Parkinsonpatienter med demens har fördubblad mortalitetsrisk jämfört med icke-dementa parkinsonpatienter. De har också mer dysexekutiva problem samt mindre apraxi, afasi och agnosi än alzheimerpatienter. Om demens debuterar inom ett år efter parkinsondebut bör Lewykroppsdemens övervägas. Lewykroppsdemens är förknippad med parkinsonism, kognitiv svikt, sämre svar vid levodopabehandling, fluktuationer, falltendens och hallucinationer. Nuvarande farmakologisk behandling av såväl parkinson och alzheimer som Lewykroppsdemens är symtomatisk. Kolinesterashämmare tycks ha samma effekt vid parkinsondemens som vid alzheimerdemens, oftast utan generell försämring av motorik.
Diagnos av Parkinson demens
Diagnosen av Parkinsons sjukdom är en komplex process som vanligtvis börjar med att patienten och deras närstående rapporterar symtom. Misstankar om minnessymtom kan uppstå under ett läkarbesök eller genom resultaten av ett rutinmässigt minnestest eller frågeformulär. Diagnosen kan ställas på grundval av typiska symtom och resultat av minnestest, men vid behov kan ytterligare undersökningar som laboratorieprover, bilddiagnostiska undersökningar av hjärnan eller en neuropsykologisk undersökning utföras för att bedöma andra orsaker.
Vid Parkinson demens kan symtomen yttra sig som olust, likgiltighet, initiativlöshet och en avtrubbning av känslolivet, vilket kallas apati. Utöver apati kan patienten även drabbas av nedstämdhet, vilket kan vara svårt att skilja från symtomen på apati. Andra beteendemässiga symtom kan omfatta hallucinationer, vanföreställningar (t.ex. Omotiverad svartsjuka), ångest och onormalt intensiv dagtrötthet. Symtomen kan variera avsevärt i svårighetsgrad, från lindriga till kraftigt störande, och kan även variera under dagen, till exempel i samband med förändringar i vakenhetstillståndet eller till följd av de motoriska symtomen på Parkinsons sjukdom.
Parkinsons sjukdom och Alzheimers sjukdom är kroniska, progredierande, neurodegenerativa sjukdomar. Sen/svår parkinson samt depression ökar risken för demens. Behandling med levodopa ökar inte demensrisken. Parkinsonpatienter med demens har fördubblad mortalitetsrisk jämfört med icke-dementa parkinsonpatienter. De har också mer dysexekutiva problem samt mindre apraxi, afasi och agnosi än alzheimerpatienter. Om demens debuterar inom ett år efter parkinsondebut bör Lewykroppsdemens övervägas. Lewykroppsdemens är förknippad med parkinsonism, kognitiv svikt, sämre svar vid levodopabehandling, fluktuationer, falltendens och hallucinationer. Nuvarande farmakologisk behandling av såväl parkinson och alzheimer som Lewykroppsdemens är symtomatisk. Kolinesterashämmare tycks ha samma effekt vid parkinsondemens som vid alzheimerdemens, oftast utan generell försämring av motorik.
Ofrivilliga skakningar i en vilande (avslappnad) kroppsdel (vilotremor), är ett vanligt men inte nödvändigt symtom. Vilotremor kan också förekomma vid postural aktivering och uppträder då efter en stunds latens, vilket skiljer den från postural tremor. Statusfyndet rigiditet (muskelstelhet) är sällan symtomgivande. Däremot kan värk förekomma även tidigt i förloppet och debut som liknar ’frozen shoulder’ är inte ovanligt.
Symtombilden varierar mycket mellan olika människor och det finns ett antal sjukdomar som ger liknande symtom (atypisk parkinsonism). Det är därför viktigt att diagnosen ställs av läkare med stor erfarenhet av Parkinsons sjukdom och likartade tillstånd.
Vård i särskilt boende eller hemsjukvård kan behövas vid långt framskriden sjukdom. Det är i samband med detta viktigt att vården genomsyras av ett långsiktigt palliativt förhållningssätt där man inte gör snabba förändringar av parkinsonläkemedel och beaktar att patienten har hög sårbarhet och stora omvårdnadsbehov. Parkinsonism förekommer också vid flera andra, mer sällsynta basalgangliesjukdomar. Dessa har snabbare förlopp och känns igen dels på att dopaminerg behandling på sin höjd har effekt i början av sjukdomen, dels på att patienterna utvecklar särskiljande symtom eller statusfynd inom några år av sjukdom.
Kognitiva besvär kan uppträda tidigt och medföra svårigheter i arbete och hem. Det rör sig då ofta om en svårighet att få tillräcklig kraft och konstruktiv förmåga att ordna sin dag (exekutiv dysfunktion).
Spatiala problem kan ibland tillkomma. Risken för demens är förhöjd efter lång tids sjukdom, särskilt om man insjuknar sent i livet. Demens uppträder ofta tillsammans med kardiovaskulär dysautonomi och nedsatt balans och är även associerad med formade visuella illusioner eller hallucinationer.
Parkinsons sjukdom (PS) är en långsamförlöpande neurodegenerativ sjukdom som medför tilltagande påverkan på rörelseförmåga. Rörelsesymtom krävs för diagnos, men andra icke-motoriska symtom finns ofta tidigt och på sikt har symtom som dysautonomi, nedsatt balans och kognitiv påverkan ofta den mest negativa effekten på livskvalitet.
Avslutning
Sammanfattnningsvis är det viktigt att förstå att Parkinsons demens är en komplex sjukdom som kräver noggrann diagnos och hantering.
Att förstå symtomen och få en korrekt diagnos är avgörande för att kunna hantera sjukdomen på bästa sätt. MR-röntgen av hjärnan kan vara en viktig del av denna process, då den kan upptäcka tidiga avvikelser och underlätta för läkare att sätta in lämplig behandling i tid. För mer information om MR-röntgen av hjärnan och dess fördelar, kan du besöka följande länk: magnetlabbet.se/product/mr-hjarna. Om du är osäker på om du har en sjukdom så prata med din läkare eller specialist för att ställa diagnos.
